Idag var det dagen efter (igen). Inte för att jag varit speciellt bakfull eller trött, men den vanliga tomheten som brukar fylla mig på söndagarna infann sig även idag. Skönt att semestern varar i två veckor till. Eftersom det har regnat hela dagen har jag legat kvar i sängen länge och har sedan mest förflyttat mig mellan just sängen och soffan. Skönt att kunna göra det med gott samvete för en gångs skull.
.
Utöver att läsa klart 'Den stillsamme amerikanen', äta sojakorv med bröd och påbörja planeringen inför veckans seglats, har jag återupptäckt Gal Costa och Caetano Velosos 'Domingo'. Den har alltid funnits där i bakgrunden, utan att göra särskilt mycket väsen av sig och sakta men säkert har den vuxit fram till en av mina absoluta favoritskivor. Jag kan inte tänka mig en skiva som passar bättre att ha i bakgrunden en regnig dag i lägenhten, än just Domingo. Allt med den är så otroligt lugnt och trevande. Arrangemangen är ytterst sparsamma och de båda sångarna verkar tävla om vem som kan sjunga tystast.
.
Några år efter Domingo spelats in blev Gal Costa och kanske främst Caetano Veloso, förgrundsgestalter i tropicaliarörelsen, men här på Domingo handlar det om klassisk bossa nova. Oftast brukar jag fasta mer för den bossa nova som rörde sig mot funken, som Antonio Carlos & Jocafi, eller för det egensinniga hos någon som Joyce. Domingo däremot, är bossa nova i dess renaste form, utan att för den delen förlora det minsta i själ eller skönhet. Perfekt popmusik med andra ord.
.
Ett smakprov: Gal e Caetano Veloso - Maria Joana
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar