På senaste tiden har det varit flera trevliga födelsedagsfester. Hos Christel med grillning och rosévin och parkfest med saft och tårta när Fia fyllde. Jag önskar att jag också fyllde år på sommaren istället för kalla februari. Här är lite bilder.

Drömmen om det perfekta popbandet

Om drygt en vecka är det dags för den till synes sympatiska lilla festivalen Rip It Up. Jag tror att det kommer bli jättekul men samtidigt är jag orolig. Inte bara för den lite väl tilltagna mängden mespop utan mest för Television Personalities. Chansen att Dan Treacy lyckas hålla sig från spriten och heroinet och klarar av sätta sig på planet hit är inte så stor. Särskilt inte med tanke på att de inte lyckats spela utanför England på 15 år och misslyckades med att spela i Sverige tre gånger förra året. Men tänk om de tar sig till Säffle, vad händer då? Vill jag ens att de ska spela?

Television Personalities är det bästa punkbandet någonsin och är ett av få band som borde få kallas just punk. Punk i dess rätta bemärkelse, så långt från Sex Pistols man kan komma. Samtidigt var de ett av de mest perfekta popbanden. Beach Boys, Free Design, Saint Etienne, Avalanches, Pizzicato Five och Embassy alla har de skapat en perfekt kontext kring sig själva och sin musik. De har skapat en egen värld av hemliga referenser, fantastiska skivomslag och snygga kläder och samtidigt visat att popmusik handlar om så mycket mer än bara låtar. Television Personalities, eller Dan Treacy som var och är bandet, gjorde allt detta så mycket bättre och snyggare än alla andra. Salvador Dali, The Association, Malcolm McDowell, Lindsay Anderson, Le Grande Illusion och hundratals andra referenser passerar förbi i bandets låtar, omslag och i de få intervjuer Dan gjort. Det egna skivbolaget Whaam! hjälpte självklart till att skapa den egna värld som uppstod kring bandet. Här kunde de släppa egna skivor under eget namn, som The Gifted Children eller med kompisars band (bland annat med Pastels och den fantastiska singeln med The Page Boys, en av 80-talets bästa singlar).

Precis som Velvet Underground före dem kunde inte TvP spela för fem öre på sina första singlar. Än mindre kunde Dan Treacy sjunga. Trots detta (eller tack vare det) lyckades de skapa fantastiska låtar så mycket smartare och bättre än all den punk som samtidigt tog västvärlden med storm. TvP var ett av banden i den första punkvågen men de varken lät eller såg ut som sina mer lättidentifierade kollegor. När punkhistorien senare har nedtecknats brukar TvP nämnas i en fotnot (på samma sätt som Vic Godard och hans Subway Sect, men det är en annan historia...)

Samma år som jag föddes kom debutskivan And Don't the Kids Just Love It. Till skillnad från många andra popband med en perfekt yta och kontext lyckades TvP göra en perfekt skiva. Vid den här tiden var Dan Treacys texter naiva och fulla av referenser, ibland till och med glada och med en syn på kärlek som till och med skulle kunna beskrivas som sund. Under 80-talet blev både musiken och texterna allt mörkare, antagligen i samma takt som Dans eskalerande drogmissbruk. Från The Painted Word 1984 dröjde det till 1990 innan bandet släppte en ny skiva. Det året kom den fantastiska Privilege. En skiva med nattsvarta texter tillsammans med överlycklig musik som jag fullkomligt älskar.

Förra året gjorde TvP comeback med skivan My Dark Places och en förrvirrad Dan Treacy intervjuades i This Is Our Music. Trots att skivan har sina ljuspunkter är det ett annat TvP vi ser och hör idag. Jag vet inte om jag vågar uppleva en livespelning med bandet som betytt så mycket för mig (speciellt inte efter de recensioner som skrivits sedan den senaste comebacken). Kanske krossas hela den bild jag byggt upp av dem under åren. Precis av samma anledning vill jag inte se Brian Wilson spela upp Smile, det skulle förstöra min bild av något jag älskar så. Jag vet att Brian och hans band låter fantastiska, att han kan sjunga fortfarande och att de bara vill väl, men känslan av att det är en förvirrad gubbe som sitter där utan en aning om varför skulle bli alltför påtaglig.

Just nu är klubblivet i stan helt dött. Det är samma sak varje sommar i Örebro men just den här sommaren har det blivit extra tydligt när vi under hösten var bortskämda med nån klubb varje helg. Jag hoppas verkligen att det blir bättre till hösten, att det kommer någon person med nya idéer och som vill bjuda på något nytt. Den här stan behöver verkligen det om man ska orka stanna. Bristen på bra lokaler är stor och så länge de fortsätter starta sportbarer och biffhus lär det inte ändras. Samma sak med tiderna. Det är inte ofta man kommer ut till krogen innan tolv numera, samtidigt är krogarna bara öppna till två. Tillsvidare får vi fortsätta med våra egna fester (som oftast är roligare ändå) och vänta på Döden...

Häromdagen hittade jag finaste flyern för en japansk klubb som spelar både worldwide groovy och relaxy sounds haha.

Midsommar

Igår firades det midsommar vid Fias pappas stuga i Sannabaden. För en gångs skulle visste man vad man skulle göra en hel dag innan midsommarafton. Fia var bästa värden och det blev en jätterolig kväll med grill, bastu, bad, dans (inte runt stången men ändå...) och en del alkohol också. Trots det tråkiga vädret var det roligt och vi led inte av allt regnande. Här är några favoritbilder från kvällen. Mer kanske kommer upp senare i något sammanhang.

Idag var vi ute på sjön för att bada. Det var strålande sol tills vi kom fram till målet, då började mörka moln att torna upp sig på himlen. Efter en stund spöregnade det och blåste storm. Jag sprang till skogs medan Fia, Jonas och Tove gömde sig i en vedkoja. Ett litet dopp blev det i alla fall, när vi kom tillbaka till stan var solen tillbaka och där hade det inte regnat en droppe.

Ljudet av en sommarnatt

Att välja en sommarfavorit bland mina skivor vore en omöjlighet. Vissa skivor passar i olika situationer. Liggandes på en sommaräng, på väg hem från krogen när solen går upp eller tidigt en morgon, alla sommarens stunder har sitt soundtrack.

Terry Calliers What Color Is Love är en av mina favoritskivor mest hela tiden men bäst blir den en varm sommarnatt sittandes i fotöljen med ett glas vin, utan en tanke på att man kanske borde sova snart. Skivan är omöjlig att placera i enkla fack som folkmusik, jazz eller soul, den är allt på samma gång som den är ingenting av det. Musiken är fjäderlätt och gör inte mycket väsen av sig, vilket inte innebär att den saknar det där som brukar kallas själ. Lyssna bara på I Rather Be With You, musik blir inte vackare än så.

Barefoot in the park

Senaste dagarna har spenderats i parken. En massa solande, flygande, sovande och ehe drickande i parken (charmigt parkdrickande inte alkis i parken-drickande). När man har längtat efter att kunna sitta i parken hela dagarna måste man göra det till max när det väl går. Snart kommer hösten igen.

I lördags var det parkhäng och Jonas födelsedagsfest. Det var en fin kväll trots min huvudvärk.

I parken igen. Efteråt lagade vi godaste pang!kakorna och kollade på en dålig film med Sandra Bullock (inte så överraskande att den var dålig kanske...).

I tisdags gick jag till Karlslund med Martin och Emma. Vi drack öl och käkade piroger efter Martins recept, de var hemskt goda. Den långa vandringen till Karlsund gjorde dem såklart ännu godare. Jag och Martin tävlade i fågelkunskap och jag förlorade tyvärr!

Vid Oset och solade igår, Marcus brände överarmarna.