Amoureux Solitaires

Ibland känner jag mig lite som en fransk lolita...

.

.

Vackert

JJ Cale - Magnolia

Ibiza

Jag pratade semesterplaner med en arbetskamrat igår. Det visade sig att hon var på Ibiza 1981. De besökte jet set-klubben Es Paradis som varje kväll fylldes med vatten, dansade till David Bowie och såg gogo-transor som dansade i en bur. Jag är så avundsjuk och börjar känna mig lite som Uncle Rico. I wish I could go back in time!

La musique

Nu skriver jag bara om musik igen. Jag vet, jag ska skärpa mig. Mitt liv är ju fullt av spännande händelser så det ska väl inte vara så svårt att hitta nåt annat att skriva om... ehe...

Big bubbles, no troubles!

Mer svammel...

Jag hade glömt bort A Mountain of Ones monumentala omarbetning av Badly Drawn Boys Promises där ett tag. Varför vet jag inte riktigt, det är utan tvekan en av förra årets bästa låtar. Jag tjatar om A Mountain of One till era öron ramlar av. Ingen vill ju egentligen lyssna, varken på vad jag svamlar om eller på A Mountain of One. Det är för mig helt obegripligt, kanske inte att ni inte lyssnar på mig, det har jag en viss förståelse för, men A Mountain of One! Kom igen, det är världens bästa rockband vi (jag) pratar om.
.

Det var länge sedan ett nytt band gav mig samma känslor, fick mig att leta igenom nätet efter intervjuer, influenser och spår efter sedan länge utgångna tolvor.

Promises är i A Mountain of Ones regi ett jävla monster! Jag vet att jag kallar mer eller mindre varenda episka discorocklåt jag snubblar över för just monster men här är det extra rättfärdigat. Damon Goughs sång har de nästan helt skalat bort, istället dränks man som lyssnare i ett hav av skenande elgitarrer, stråkar, bongotrummor och bababa-körer som skulle kunna vara hämtade från den sista minuten av Fleetwood Macs Everywhere.
.
Tanken försvann lika snabbt som den kom, men för en stund övervägde jag att boka biljetter till Arvikafestivalen där AMo1 spelar i år.
.


Promises (A Mountain of One Version) finns på remixtolvan som går att köpa bland annat här.

Att driva en Arthur Russell-klubb

Tidningen Rodeo uppmärksammade nyligen Arthur Russells födelsedag genom att låta ett antal mer eller mindre kända personer berätta om sitt förhållande till hans musik. En av frågorna de ställde handlade om vilken av alla klubbar som döpts efter Arthur Russell-låtar som var deras favorit. Jag kom då att tänka på den tiden då jag och mina goda vänner drev en klubb döpt efter (nåja) Arthur Russells kanske bästa (och längsta) låt. Och detta utan att vi visste om det själva. Det tyckte jag var kul.

Sagan om Kiss Me Again and Again orkar jag inte dra nu, men jag saknar tiden i Nillas källare när jag tänker på alla roliga kvällar vi hade. Så här kunde våra affischer se ut.

.

Small hours

Idag ligger jag på soffan. Lyssnar på John Martyn om och om igen och funderar på vilken film jag ska se, förmodligen blir det Une femme est une femme som vanligt. Varför inte liksom?

Midsommar

Midsommarafton bjöd på en trevlig kväll i Annas stuga vid Unden. Vi käkade en massa god mat och tårta, spelade ett evighetsparti Uno, drack en del och fick bestämde oss för att bada när solen var på väg upp. Det var just så lugnt och mysigt som jag ville ha det. Här är några allvarsamma bilder från kvällen.

Pathway to Glory

(Yacht rock någon?)

.

Loggins & Messinas långsamma men ack så svängiga Pathway to Glory är utan tvekan den låt jag lyssnat mest på senaste tiden. Den finns att hitta på deras i övrigt tråkiga Full Sail från 1973. Låten återutgavs även nyligen på sympatiska Slow to Speak som specialiserat sig på att leta reda på fantastiska albumspår och släppa dem i ett förtjusande tolvtumsformat. Så spola förbi sången och njut av hur de bygger upp låten till det monster den är.

.

Loggins & Messinas - Pathway to Glory (länkad i 128kb/s från DonnaSlut)

Run Forrest! Run!

Sedan en tid tillbaka springer jag regelbundet och det känns riktigt bra. Löpningen går både framåt resultatmässigt och har övergått till en form av beroende, jag längtar till nästa pass. Avsaknaden av just det brukar vara de huvudsakliga anledningarna till att jag ger upp, men inte den här gången. Jag har bara lite svårt att bestämma mig för vilken typ av löpare jag vill vara.

Ska jag träna målmedvetet, föra resultat på jogg.se och satsa på att delta i något lopp framåt höstkanten. Eller, ska jag ge mig ut och springa utan mål och mening tills jag får nog, mest för att söka den där sköna känslan som infinner sig efter ett antal kilometer. Kanske stannar jag och äter blåbär i skogen, skrattar åt en fluffig hund eller letar efter nya platser jag inte besökt förut.

Jag måste erkänna att den senare modellen känns lockande. Att se löpningen som en avslappningsövning, uppleva naturen, odla skägg och allt det där. Kanske är det något new age flum jag snöat in på, men jag ska i alla fall ta och läsa bibeln på området, James Fixx, The Complete Book of Running från det glada 70-talet när löpningen exploderade som träningsform i Amerika. Kanske kan den ge mig de svar jag efterfrågar.